Varning, varning, LÅNG berättelse om när en prinsessa kom till världen.

Den 14 juni vaknade jag med en molande värk likt magknip. Det kändes litegrann men det var såpass lite att jag tänkte att det här är bara lite förvärkar och de kan komma många, många dagar innan förlossningen.

Värkarna/magknipet fortsatte under dagen men med lite minskad intensitet. Aha, det avtar, tänkte jag.
Solade på balkongen, läste, färgade ögonbrynen, chillade. David var på jobbet. La mig och sov på eftermiddagen, vaknade efter 45 min av värk i magen. Fick gå på toa flera gånger och tänkte fan, det var nog bara magknip ändå.
 
Tänkte gå ut och promenera och köpa någon kofta till lillan. Satte på mig träningskläder. Cajsa och Peiman hörde av sig och vi bestämde oss för att äta middag med dem på Urban Deli istället. Promenerade dit, åt middag, hade värkar ganska ofta men de gjorde inte så ont, fick pausa pratandet då och då. Hela tiden tänkte jag att det är för korta värkar, när jag hade testklockat lite så var de cirka 20-30 sekunder och inte 45 sek - 1 min som de ju ska vara innan man kan börja fundera på att ringa in till förlossningen.

Cajsa kommenterade att de kommer rätt tätt, dina värkar. Ingen fara, bara förvärkar, sa jag. Låååångt kvar. Och de gör inte så ont, jag kan lätt andas mig igenom dem. Och man ska ju inte åka in för tidigt och få vända hem, det säger alla.

Anna B kom förbi, knäppte ett kort o sa detta kanske är sista kortet innan hon kommer till världen.

Gick sakta hemåt, jag o Cajsa pratade om att nu hade berg och dalbanan uppåt precis börjat åka uppför backen. Tuff-tuff-tuff-tuff-tuff.

Vi sade hej då och jag och David fortsatte hemåt. Jag surade för att vi inte tagit en taxi, hade ont i magen och fick stanna och andas ett par gånger.
 
Var lite orolig för att jag inte känt fosterrörelser sedan eftermiddagen. Ville ta ett bad, för jag hade lärt mig att barnmorskor rekommenderade att man skulle ta två alvedon och ett bad för att se om det klingade av. Bad David om en piggelin för att få igång fosterrörelserna men det funkade inte. Däremot fortsatte värkarna i badet. David klockade och de kom tätt men de var fortfarande inte 45 sekunder.
Vad jag inte visste här var att jag säkert öppnade mig en del i badet, och jag klockade nog värkarna för sent, jag började klocka när det började kännas lite mer och inte vid första känningen. Var fortfarande inställd på att det var enormt långt kvar och vi var bara i början av berg-och-dalbanans färd.

Gick upp ur badet och värkarna tilltog. David tyckte vi skulle ringa in så det gjorde vi. Fick lite värkar under samtalet och berättade om bad och att värkarna kom tätt men var korta. Lite blödning hade jag också, vilket jag sa. Barnmorskan i telefon ställde inga följdfrågor och bekräftade att vi var på väg in i latensfasen och det var långt, långt kvar. Det var bara att vila och försöka sova.
 
Jag blev lite modstulen, nu gjorde det hyfsat ont och om detta bara var precis i början så oroade jag mig för hur resten skulle bli. Insåg att min smärttröskel var väldigt låg och undrade hur jag skulle orka flera dygn av denna värk. Berättade om min oro för fosterrörelser och barnmorskan sa att ok, du kan komma in för en CTG för att kolla att bebisen mådde bra, men jag skulle absolut inte få någon undersökning. Och vi behövde inte packa väskorna för vi skulle få åka hem igen.

Vi packade ihop oss, David propsade på att ta med alla saker. Jag hade svårt att få på strumporna, blev sur på David för han satte på dem fel när han skulle hjälpa mig.

Ut till bilen, ville fälla sätet, stackars David fick riva bort babyskyddet vilket var superknixigt medan jag hängde mot husfasaden och förbannade denna smärta som var så tidigt i förlossningsskedet.

Kom in i bilen, det var Ligga med P3 på radion, blev skitförbannad att de sände sånt dåligt program när jag skulle åka bil och stängde av. Körde iväg, kom på att Centralbron var avstängd, fick köra via Gullmarsplan.

Nu grät jag. Om det här var precis i början och gjorde såhär ont och värkarna kom så ofta skulle jag aldrig klara av två-tre dagar med mer ont. Vad jag fått två-tre dagar från vet jag inte, men det var en hang up jag fått.

Det gjorde aldrig panikont men det gjorde ont i förhållande till var i skedet jag var. Hade jag fått ligga på ett förlossningsrum med lite massage, profylax, lite lustgas och trygghet hade de varit helt ok att klara av. Men nu var vi i en bil på väg in till ett CTG för att sedan bli hemskickade och det kändes hopplöst. 

Ringde mamma och sa att vi skulle in på hjärtljudskoll och att jag ville ha en bricanyl att sova på och sen åka hem.
Nu var det två, tre minuter mellan varje värk. Mamma sa att vi får nog se om du får åka hem, jag är inte så säker på det.

Parkerade, det gjorde jätteont, tog en evighet med p-biljetten tyckte jag.  Svårt att veta var vi skulle, David ringde och de fick komma och hämta oss i entrén vid avd 4. Jag fick göra ett urinprov vilket knappt gick då det gjorde så ont. Två barnmorskor tog emot oss och tog hand om oss.  Tog en värk mot skrivbordet, en barnmorska pressade ihop mina höfter vilket var skönt, jag stod på tå och ville hålla emot. Sa att jag ville gå på toa och de började förstå att de var nog läge för en undersökning.

CTG kopplades, allt såg bra ut, de ville att David skulle lyssna i tratten vilket kändes helt orimligt att lägga tid på när det gjorde såpass ont. De klämde på magen vilket gjorde superont, och så värkar på det.
"Tänk på att det är mer vila än värkar", sa barnmorskan.
"Det är det inte", muttrade jag och barnmorskan sa att, nej, det var dumt sagt, du har faktiskt värkar hela tiden. Låg i gynstol och de pressade mina knän mot kroppen, skönt.
 
De gjorde en undersökning tillslut och barnmorskan bara tittade på mig och sa:
- Du är helt öppen.
- Du är helt otrolig.

Lättnaden över att det inte var i början av latensfasen varade inte länge utan jag började oroa mig för om det skulle finnas något rum ledigt.

De ringde om rum på förlossningen men det var inte färdigt. David fick trycka mina knän då vi var själva i rummet. Svettades massor och benen skakade okontrollerat efter varje värk. Efter en evighet (ca tio min) blev ett rum färdigstädat och jag kördes upp i en rullstol. Sa att jag ville ha epidural.
- Absolut, vi tar det på våning nio, ljög de vackert.

Kom upp på förlossningen och hörde dem viska  "Nu kommer hon!" i korridoren.
 
Kom in i ett superfint rum, dov belysning, fin utsikt och barnmorskan  Sofia som kändes trygg.
Hörde hur Sofia lugnt men bestämt sa till en kollega "En undersköterska vore bra. En undersköterska tack."
Bad om epidural och sa att jag ville gå på toa. Hon sa: "Vet du vad, jag tycker vi provar lite vad du känner för lustgasen, så kan vi fundera på epidural sen". En fin liten lögn igen, för någon epidural när man är fullt öppen är det ju inte tal om.

Ställde mig på förlossningssängen och fick ta lustgas, det tog udden av värkarna lite. David höll mig i handen  hela tiden. Tryggt. Jag blev irriterad för att jag tyckte han sa "andas lugnt, slappna av" med aningens för mycket intensitet i rösten. Haha...

"Om du vill trycka på så gör det", sa Sofia och jösses vad skönt det var att äntligen inte behöva hålla emot. Allt var lugnt, jag hade kontroll och smärtan var inte jobbig. Vattnet gick och därefter kom krystvärkarna nästan direkt.  Krystvärkarna var inte alls farliga. 7/10 kanske.
Ändrade ställning till liggande sidoläge och tog ett par värkar där. Där började huvudet synas.
Skulle byta ställning till pallen vilket var lite läskigt först men sen mysigt då David satt bakom och jag fick luta mig bakåt i hans famn.

En krystvärk, huvudet kom ut en bit, brände på lite. Två eller tre kvar sa Sofia. Men det blev bara en. Orkar du lite till frågade de. Eh ja. Det här är en piece of kaka i jämförelse med värkarna i bilen då jag trodde jag var max i början av latensfasen.

Så kom hon ut och upp på mitt bröst alldeles skrikig och arg och såg ut som en groda. Wow.

Moderkakan kom nästan direkt efter, gjorde inte ont. De tog kort och David skämdes för jag ville torka bort mascaran som kladdat. Undersköterskan sa att, jo, du har faktiskt väldigt mycket mascara under ögonen. Upp i sängen och  David klippte navelsträngen.

De klämde massa på magen vilket ju var rättså obehagligt. Bedövning lades (aj!) och sydde tre stygn. Amanda låg och snuttade och vi var lite chockade över hur fort och lätt allt gått när vi väl fick komma in på förlossningen.
Vi var nere på våning fyra en halvtimme och på förlossningsrummet en halvtimme innan hon var ute.
Så totalt en timme från att vi kom till att hon var ute.

Vi fick bricka med smörgåsar och pommac, var ju dock ganska mätta redan då vi åt flankstek och pommes för inte så längesen. Skrattade och kommenterade hur sjukt det var, den här förlossningen. Skojade med personalen och frågade om de kanske ville läsa förlossningsbrevet nu, som jag kämpat med. Playlisten med pepp-låtar som skulle spelas på de nya högtalarna David köpt in, vad hände med dem? Dextrosolen och godispåsen som låg i väskan för extra energi när det började bli tufft hann vi aldrig använda. Massagen som David skulle ge efter varje värk behövdes aldrig.

Ringde bubblande till mamma som legat vaken och var totalt överraskad och impad. "Du föder ju som en omföderska".

Vi fick stanna på det fina rummet ett tag och åkte sedan ner till eftervården på BB Stockholm.

Amanda sov och sov såsom bebisar gör den första tiden efter förlossningen och jag var hög på endorfiner och låg och tittade på miraklet och trampade igenom förlossningen i huvudet. Tänk att det var så lätt, ändå. Kände mig som världens superwoman och återgav stolt förloppet till vännerna.
 
När endorfinerna släppt lite så kom dock katastroftankarna med svindlande kraft. Ilskan över bemötandet i telefon växte sig starkare.  Jag har stor förståelse för att telefonkvinnan inte förstod vart i skedet jag var, eftersom jag själv var så lugn och underdrev situationen ganska mycket, jag trodde verkligen det skulle vara värre.

Men hur kunde hon säga att vi inte skulle få bli undersökta? Och om jag inte sagt att jag var orolig för fosterrörelser, då hade vi stannat hemma, och hade kanske fött i hallen? Eller ännu värre, på väg in till sjukhuset? 

Eller tänk om det varit något fel på hennes hjärtljud där jag låg och gjorde allt jobb hemma och på väg in till förlossningen. Då hade jag aldrig förlåtit mig själv om det hänt något.

Tänk om det varit fullt på BB Stockholm och vi hade hänvisats till Södertälje eller något annat långt bort? Då hade vi kanske fått föda på någon mörk parkeringsplats vid motorvägen med långt till närmsta sjukhus eller ambulans.
Vi fick senare veta att det var fullt den natten. Orkar knappt tänka tanken vad som hänt om vi inte åkt in för CTG-kollen. På ett sätt var det ju faktiskt bra att kvinnan i telefonen var så kärv med att vi inte skulle få komma till förlossningen men att vi kunde få komma på CTG. För när vi väl var där och 10 cm öppna var de ju tvungna att fixa fram ett rum, no matter what.

Blev med ens förbannad på alla som sa "Vilken drömförlossning!" om det snabba förloppet trots att jag själv tyckt ungefär så för bara en kort tid sedan. Nu kände jag endast att det var bara tur att allt gick bra.
 
Vi har tragglat igenom detta och eftervården med amningshjälpen så många gånger med alla möjliga personer så vi ska nog gå starka ur detta.

Nu ska vi bara vara glada att vi har en underbar, frisk liten sessa hos oss och att jag är så himla grym på det här med att föda barn.

HURRA FÖR VÅR NYA FAMILJ - BÄST I VÄRLDEN.
 
Sista bilden - as predicted av Anna.
 

Middag med dessa gull i full on värkarbete. Fyra timmar senare var hon ute.


Förlossningsrummet.


Första nålen den 15 juni var AMANDA.
 

Kolla - en FAMILJ!

Amanda! Stoppa pressarna.
 
 
Spara
Spara
Förlossningsberättelse,