Man tänker ju litegrann att förlossningen ska vara eldprovet och amning, det ska ju bara flyta på. För mig blev det helt tvärtom.
 
Profylaxandningen kom mest väl till pass då jag satt och grät för att det gjorde så outhärdligt ont att amma.
 
På BB kollades det grepp och allt såg så bra ut så. Jag började få sår men det var så det skulle vara. Helt normalt.
Åkte hem och det gjorde ondare och ondare och såren blev variga, de gjorde fruktansvärt ont att amma. Tårarna sprutade och jag hade feber.
Åkte på återbesök och jag fick amningsnappar. Den värsta smärtan försvann och jag tänkte att nu vänder det! Vi fick ingen information om att amningsnappar kan göra att bebisen inte får i sig lika mycket mjölk och istället följde fyra fruktansvärda dygn. Förvisso med mindre smärta men Amanda var helt otröstlig.

Hon var aldrig nöjd och sov max 30 minuter i sträck om hon inte fick ligga i trygghet på min mage och höra mitt hjärta slå. Jag gjorde inget annat än ammade. Såren försvann inte. Jag fick aldrig sova. Tillslut var vi på bristningsgränsen och slängde amningsnapparna. Det gjorde infernaliskt ont igen, jag hade hellre tagit tio krystvärkssessioner i sträck. Det blödde och varade, brösten stasade och var röda och knöliga och hårda. Men hon fick i sig mer och blev lite lugnare.

Vi åkte på ett extra återbesök den 22 juni för en viktkoll till (på BVC:s inrådan då de inte hade några tider förrän veckan efter).
Jag hade fått en tid klockan 11.30 och det stod i kallelsen att det var mycket viktigt att inte missa tiden. En kvart efter utsatt tid frågade vi när de skulle ha tid för oss ocg fick otrevligt bemötande från personalen, vi hade minsann inte väntat så speciellt länge. Inte heller var det någon som hade tid att ta emot oss egentligen.

En barnmorska kom ner frågade argt sin kollega hur hon skulle klara att ta hand om oss, det var för mkt att göra.  Mitt lilla hopp om att få lite tid för frågor och amningshjälp försvann med ens...

Senare fick vi en ursäkt och vi fick tid för frågor också. Amanda hade gått ner ytterligare tre procent i vikt, totalt 6,8%. Jag grät under amningen på rummet. Greppet var bra, allt var så normalt så. En barnläkare togs in för att titta på brösten då BM var orolig för rodnader och sår. Barnläkaren sa att ”det där är ingen fara” och verkade lite frågande till varför hon kallats in för detta överhuvudtaget. "smörj med bröstmjölk". Bröstmjölk är nog lösningen på all världens problem om man ska se till hur ofta vi fått det rådet.

En odling togs i såret och blodprov togs.

Greppet var ju bra så att det var bara att härda ut. Vi kunde prova lite amningsnapp igen sa de. Jo tjena....

De skrev i våra journaler att vi var välkomna att höra av oss under helgen om problemen tilltog.

Ytterligare ett hemskt dygn följde och på morgonen orkade jag inte längre. Jag grät hejdlöst av smärtan, Amanda var galen för hon fick inte i sig något, det var fullt med blod och var i amningsnapparna och knappt någon mjölk kom. Såren blev värre. Jag bröt ihop och ringde min MVC som ringde BB Stockholm. Trots att vi fått löfte om att det var ok att höra av sig så vill de först inte hjälpa oss och hänvisar till gynakuten, då det då hade gått för många dagar och vi tillhörde inte längre BB Stockholm.  MVC:n påpekade min höga smärttröskel från förlossningen och ville att de skulle ta min amningssmärta på allvar.

Aldrig fick vi alternativet att pumpa och flaskmata. Det är BARA amning som gäller. Möjligtvis handpumpa och mata med sked. Mm, det hade säkert gått bra med en vrålhungrig bebis…

Min MVC tvingade BB Sthlm att ordinera en elektrisk bröstpump och äntligen fick vi ok på att både flaskmata med urpumpad bröstmjölk och ge lite ersättning om det behövdes.

Plötsligt hade vi en nöjd bebis som sov och åt och vi kunde knappt tro det var sant.

Pumpningen gick fint och vi kunde börja fungera lite igen.

Dock läkte inte såren och jag började få hög feber. Ringde till BB igen som vägrade hjälpa till trots att de skrivit i journalerna att det var ok att höra av sig under hela helgen vid tilltagande problem. Vi fick senare veta att den noteringen hade gjorts felaktigt så den syntes inte ordentligt... Men nu hänvisade de till gynakuten. Kul att sätta sig på en överbelastad gynakut en midsommarhelg med en gigantisk bröstpump, feber, och en nyfödd.

Jag fick gråta och skrika mig till ett e-recept på antibiotika och tur var väl det för på natten fick jag feberfrossa, stafylockockinfektion deluxe.

Efter några omgångar mjölkstockning, pumpning varannan timme för att hålla igång produktionen, hjälp från BVC och snälla nära & kära så har vi nu hittat en väg som funkar med amning cirka 3-4 ggr per dygn och resten ersättning.

Och till nyblivna mammor vill jag bara säga: MAN MÅSTE INTE AMMA TILL VARJE PRIS.

Det viktigaste är en fungerande familj. Det är inte värt det att sitta vid en bröstpump 30 minuter varannan timme när man istället skulle kunnat krama sin dotter (eller kille!). Det är absolut inte värt att gråta vid amning. Det är inte värt att ha en ledsen, vrålhungrig bebis.

Använd napp, använd flaska! Det är inte alls säkert att din bebis kommer vägra amning bara för att den fått flaska. Herregud, om vi hade fått rådet att ge lite flaska i början också, då hade vi inte känt oss så snuvade på den första månaden som började med kaos.

Vårt BB tog verkligen inte amningen på allvar. Jag har pratat med verksamhetschefen länge och hon har bett om ursäkt och förklarat och tagit sig tid att gå igenom både amningsbemötandet och telefonsamtalet vid inskrivningen och har lovat återkoppla till sin personal och ge återkoppling till mig under augusti. De har fortfarande några dgaar på sig.

Jag är fullt medveten om hur pressade alla förlossningar & BB är just nu och vill självklart rikta en ganska fet smocka till politikerna också.

Det är inte ok att inte få full support under sin mest utsatta tid i livet och jag känner mig ganska snuvad på den första tiden med Amanda.

Men men. Nu är vi glada och det är ändå viktigast!

 

 






 
Dagen då Anna kom med flaskor och ersättning och napp =)

 

 

 

Spara
Spara

 

Käraste Amanda, idag är det en månad sedan du kom till världen. Mamma & pappa har haft det ganska omvälvande och har kämpat och kämpat med sin nya tillvaro. Du har varit en gullunge men mamma har varit sjuk mest hela tiden, det har varit antibiotikakurer och sedan mjölkstockningar med feber, frossa och influensaont i kroppen och sen har hon mest suttit vid den där förbannade elektriska pumpen.
Nu har vi bestämt oss för att rata pumpen, amma litegrann och ge ersättning resten. Vi får se hur det funkar!
Din pappa har hållit fanan högt och försökt hålla humöret uppe mellan febertopparna.

Du och pappa har varit iväg på egna äventyr, bland annat har det blivit några trippar till utegymmet och utflykt till farfars segelbåt.

Vi har varit en sväng till Söderköping och hälsat på farmor och hamnat i superduperköer, men det fixade du galant.
Eftersom mamma fick feber så blev det tyvärr ingen tripp till kusinerna i Sanden men det var mysigt att vara hos farmor och Roger och grilla och titta på fotbollsfinal.

Du har varit på läkarbesök på bvc och hade gått upp så fint i vikt, 3910 gram! 56 cm lång och bvc-tanten trodde att du skulle bli 172 cm lång. Läkaren testade din motorik och du var en perfekt liten bebis sa hon. Det visste vi ju redan :)

Du har fortfarande lite tjorvigt i magen på kvällarna så då håller du låda, stackars liten.

Du ler mycket, speciellt när man petar dig på näsan, och i sömnen ibland så liksom skrattkluckar du en massa.
Du följer pekfingret med blicken jättebra och när du ligger på mage kan du byta sida på hur du ligger med huvudet.
Vi har inte helt fattat hur vi bäst får dig att somna för natten. Ibland kan du vaggas till sömns i famnen, ibland somnar du i nestet efter en låååång stund, ibland i vagnen.
Ibland knappt alls.
Men oftast sover du jättebra, 2-4 timmar i sträck. Förutom i natt då du ville vara vaken mest hela tin.

Mamma sjunger just nu mest När skönheten kom till byn, Vargavisan, Hårgalåten och så sjunger mamma & pappa duett av Mio min Mio fast vi byter texten till "Snorpelorpelorpan"

Nu ser vi fram emot livets andra månad med DIG!

 

Mössmys hos moster
Badanka
Mys med mamma
Små små fossingar
Smilarn
Du fick träffa Hajen och Maj för första gången, och Cajsa förstås! Vi grillade och chillade
Febergos
Wow!
Misstänksam
Vi promenerar vid Årstaviken förstås
Sovgullan med sin Zebra och spelande elefant
Avslappnat hos moster
 
Spara

Väderprognosen visade på sol och vi var trötta på att hänga hemma med alla måsten om att tvätta, städa, vika, torka, plocka etc så vi bokade en natt på Smådalarö Gård. Första minisemestern som supertrio!

Vi har promenerat, myst på rummet, ätit god mat, badat och andats skärgårdsluft. Amanda har varit väldigt rescool tycker vi! Även om desserten hastigt och lustigt fick ätas på rummet. Men tre rätter på restaurang hade ju varit lite väl mycket att hoppas på, inte sant?

Packade och klara!
Peppad!
Brygglivet
Fina båtar uppradade i hamnen
Amanda sov igenom hela huvudrätten, röding för mig och spätta för David
Sedan insåg hon att vi smackade i oss mat medan hon var lämnad utan, och vi fick snabbt göra sorti ackompanjerat av argskrik - och äta dessert på rummet. Det gick också fint.
Mysigt kan man tro men i sängen låg en miniargbigga
Morgonens frukostvy
Prinsessan sov sig igenom hela frukosten också
Smultron! Mitt bästa bär
Prommis
Alltså!
En fick bada...
En fick doppa fötterna