Amandas första resa till fjällen gick finfint. Hon var en stjärna under den toklånga resan upp till Bruksvallarna och väl där var hon på strålande humör nästan hela tiden. 


Själv tog jag två länglektioner med Anna på Mikaelas skidskola och det var riktigt kul. Visserligen ramlade jag cirka en miljard gånger men ramlar man så vågar man, right? Frutrationen i att det är så JÄKLA vingligt på längd kontra utför vägs upp när man får in rytmen och swoshar fram i spåret. 


Världens bästa biltjej
Pluggar på lite om Funäsfjällen
Gulasch till föräldrarna
Mys!
Chillar i Ramundberget medan David åker längd
Livets första pulka! Inte sååå impad
Vädret var mestadels INTE på vår sida
Här var det sol i någon timme
Man övar mest utan stavar. Diagonal schmiagonal.
Sen får man stavar och fattar inte vad man ska ha dem till. Förutom detta övade vi på att åka i backe, stakning, stakning med frånskjut och saxning i backe.
Genomgång av filmer
På vägen hem tog vi vägeb hem förbi Jill & Calle som befann sig hos Jills föräldrar - vilket genidrag! Amanda kunde leka av sig lite spring i benen.
Amanda sötaste nosarn!

Nu fyller du två siffror, hur häftigt är inte det?

Du kan både vinka och klappa händer nu och det gör du så gärna. Du och mamma brukar starta dagen med att kolla på söta katter och hundar i telefonen och du ropar glatt åt dem. Sömnen har varit lite fram och tillbaka denna månaden, ett tag vaknade du massor, snurrade runt och var arg men det är lite bättre nu igen.

Annars är du på ett strålande humör och du älskar att busa med tittut (du kan göra själv med en filt) och flyga flygplan och dansa.

Du vill så gärna röra lamporna i taket men när vi lyfter upp dig tycker du det är så spännande att du ändrar dig i sista stund.

Matmässigt får du nu bara ersättning på kvällen och litegrann på morgonen, mellan 04-06 för sedan kan du somna om och sover till 07. Gröt, frukt och grönsakssmoothies är fortfarande favoriter men vi kan nu få i dig lite laxgryta, mosad potatis och annat. Helst blandat med katrinplommon eller någon fruktpuré. Pincettgreppet är du megabra på men att faktiskt smaka på plockmat är ju inte så intressant, trots att din mamma gör sig till och bakar bananmuffins och annat.

Vi blandar i mosat ägg och hembakt bröd i din gröt för vi är lite oroliga att du inte får i dig allt du ska, men vi tycker nog att vi har sett en vändning de senaste dagarna!

Efter några vändor med väldigt hård mage har du fått Forlax vilket faktiskt hjälper.
Kryper gör du fortfarande inte men du står och gungar i startposition. Du kan sätta dig upp i sittande från den positionen och blir så stolt att du klappar händerna när du gjort det.

Du vill gärna ge oss saker, leksaker och nappar och när du får tillbaka dem säger du "tack".

Böcker är roligt att läsa i och du är bra på att vända blad själv. Du vill gärna dricka vatten ur flaskan själv men det är lite svårt att vinkla upp den sista biten.

Du sover fortfarande två pass om dagen och somnar runt 20-20.30.

På tiomånaderskobtrillen vägde du 8882 gram och var 74,3 cm lång.

Du har firat din första påsk och fått finfina påskägg! Vi har besökt mormor & Ida för lunch. Vi hänger en hel del med våra bvc-kompisar Emma & Helena och det är väldigt mysigt. Vi har varit på Folktandvården där du fått en tandborste och en tandsköterska har kikat på dina fyra risgryn till tänder. Två uppe och två nere.

Du har fått förskoleplats på Pysslingen, vi får se om det blir den eller någon annan!
Du & pappa har varit i Söderköping hos farmor medan mamma var i Kalmar.

I början av månaden var du febrig och hostig men nu har du varit frisk efter det, vi håller tummarna för att det håller i sig!

Vi är så glada att vi har fått dig finaste unge!

Den här sången sjunger mamma för dig just nu:

Melodi: Skala banan
Det var en gång en Manda
Hon kunde bara landa
Hon kunde inte lyfta så hon starta från ett berg
Å, som hon flög
Å, som hon flög
Å, som hon flög
etc

 
 
 
 
 
Spara
Spara
Så kom den skrämmande nära, terrorn.

En tidsfråga tyvärr, men ändå så förlamande fruktansvärt.

Sms:en kommer och frågar om vi är ok, nyheterna rapporterar om en lastbil som kört in i en folkmassa utanför Åhléns. Drottninggatan, en fredageftermiddag. Det är förstås hur mycket folk som helst.

En kollega sänder i chock live på facebook, vittnar om att brandlarmet gått på varuhuset och att när alla sprungit ut så rammade lastbilen demå. Tänker att det måste vara väldigt många dödsoffer. Fy fan. Snart ska det visa sig att händelseförloppet inte riktigt var så, och hur lätt det är att snabbt skicka ut fel info på sociala medier.

Hemma i lägenheten är Amanda är gnällig och vill sova och jag försöker få tag på David men sms:en blir gröna och samtalen lämnas obesvarade. Efter några minuter svarar hans kollega att de är ok. Våra gruppchattar på Whatsapp går varma och en efter en meddelar att de är ok. Världen är sjuk, konstaterar vi och följer nyheterna med illamåendeskänslor. Kommer det komma en attack till? I tunnelbanan? Köpcenter? Mamma är i Köpenhamn, kommer det hända något där samtidigt?

I tankarna har jag redan börjat buda på ett hus långt ute på landet. Vill inte vara här. Söder känns plötsligt väldigt centralt och medierna rapporterar om skottlossning vid Fridhemsplan och vid Globen. Det dementeras snart av polisen. Tittar ut över Hammarby sjöstad och ser helikoptrarna hovra och undrar om kanske gärningsmannen tagit tillflykt hit och snart kommer krypandes uppför balkongräcket. 

På facebook kan man nu markera sig själv som "i säkerhet". Stockholm - katastrofområde, står det. Katastrofområde. Min stad. David ringer, Amanda sover, och jag är ledsen.

Vi var inte i närheten, vi var trygga hemma. Jag hade drömt om terrorattack på natten, men det är inget ovanligt tyvärr. De drömmarna kommer ofta. För några veckor sedan stod jag och väntade på Isa utanför Åhléns, sa åt henne att skynda sig. Just här vill man inte stå. Det känns för utsatt.

Det rasslar i flödet på facebook, folk som skakade berättar att de just varit där, några var mitt uppe i det, någon knuffades i rulltrappan, av gärningsmannen? En annan var på väg dit i taxi, någon skulle gått där om inte mötet dragit ut på tiden. 

 Så är det ju. En plats mitt i centrala Stockholm. Klart vi rör oss där, det är ju vår stad.

Polisen agerar som hjältar, stan stängs ner, sjukhusen växlar upp, medmänniskor hjälper behövande, man behåller lugnet, öppnar upp sina hem, skjutsar strandade. Det är så fint mitt uppe i allt hemska. 

Jag hoppas att vår stad aldrig mer blir klassat som katastrofområde. Inte någon stad. Jag vill slippa föreställa mig hur vi springer för allt vad benen håller. Men det är det jag gör nu, om och om igen. 

Vi kommer inte flytta ut på landet, men jag kommer inte stå och vänta på någon utanför Åhléns. Kommer fortsätta undvika folksamlingar, kanske skippa tunnelbanan i rusning.

Men jag ska försöka att inte vara rädd. Vaksam, men inte rädd. 

 

Vi var ju alla nästan där. 

 

 

 

 
Spara